Nu var det dags, det man kämpat för i så lång tid. Oron fanns där i luften bland oss alla, även om ingen ville erkänna eller uttala den. Innan veckan var slut skulle man antingen vara fantastiskt glad och kustjägare eller väldigt besviken och fortsatt "kustartillerirekrytaspirant".
På grund av kraftig fysisk utmattning kan jag tyvärr inte ange exakt vilka dagar eller tider allting skedde, men de återges nedan i någorlunda rätt ordning.
Trossen skulle vara packad sedan tidigare. Vi hade fått ut en utrustningslista under veckan innan och söndagkvällen i logementet ägnades åt att packa denna och ringa ett sista samtal hem till flickvänner / motsvarande.
Måndag 0740: Efter vanlig frukost och morgonrutin stod vi enligt order uppställda i korridoren utanför logementen. Fänrik L kom och tog emot. I och med att fänrik L tagit emot hade utbildningskontrollen 1994 formellt tagit sin början och det började (givetvis) med att vi skulle "slå om strömbrytaren" och det var bråttom - eller rättare sagt - mycket bråttom. Först skulle vi ner till KA1:s fotbollsplanen och sedan fick vi i andra pluton förflytta oss till sidan av kasern 4 där visitation av innehållet i ryggsäckarna skulle genomföras. (Befälen kontrollerar att ingen har med sig något som inte stod på listan.) Visitationen var enligt normal procedur med sträckta armar och "jag ser inte vad Ni håller i" om armarna inte var spikraka.
Efter visitationen fick vi utspisa jägarstat (pulver + vatten + koka) på fotbollsplanen. Man kan tycka att det verkar väldigt larvigt än så länge, men vi var alla förvissade om att vi förr eller senare skulle få tillfälle att visa vad vi gick för. Från och med att utbildningskontrollen officiellt startade 0740, var vi tvungna att vara beredda på allt. Från detta ögonblick och till baskerceremonin på fredag visste vi allihop att vi inte skulle kunna slappna av ett ögonblick, utan ständigt måste vara på vår vakt och beredda på att det värsta som kan tänkas hända verkligen händer. Detta är något som gäller för alla övningar under hela utbildningen och mycket av utbildninen syftar till att alltid vara beredd på det oförutsedda.
Efter ännu en delikat måltid bestående av jägarstat fick vi ilasta båtarna (behöver jag säga att det var bråttom) och sedan bar det av till starten. Vi skulle gå gruppvis och starta med tio minuters mellanrum. Vi i andra plutons GRG grupp fick vänta i en halvtimme innan vi skulle starta. Under denna halvtimme kom vår plutonchef kapten D och pratade lite med oss. Han måste nog ha märkt att vi var ganska spända.
Första ordern fick vi i starten. Vi fick en karta med en sträcka utritad till en punkt ca 35-40 km bort där vi skulle befinna oss inom 10 h 15 min. Vi följde det mönster vi fått lära oss när det gäller marscherande, gå I 55 minuter och vila i fem. Det som inte fick hända hände: Vi gick fel och förlorade en timme. Då var vi lagom glada, men vi hann fram i tid ändå. Väl framme fick vi order om att gå ännu en liten runda på ca 4 km. Efter denna lilla extrarunda fick vi exakt två timmar på oss att vårda fötter, äta och sova en smula. Jag hann väl sova 50 minuter innan vi kl 0415 fick nya marschorder av löjtnant W. Vår gruppchef började vid det här laget få bekymmer med en marschfraktur i foten (en skada som innebär att man pga utmattning brutit ett flera ben på fotens ovansida), men han beslöt sig för att bita ihop och fortsätta.
Det vi hade framför oss var en runda med olika stationer där vi bl a skulle hålla på lite med vapnen (ta isär och sätta ihop, en gammal favorit) I dager och mörker, avståndsbedömning med mera. Avståndsbedömningen gick till så att man fick gå en sträcka och därefter gissa hur lång den var och om man gissade fel fick man gå den en gång till.
Paddla är något som en kustjägare måste behärska och det skulle vi också visa att vi kunde göra på utbildningskontrollen. Vi hade dock inte börjat med kanottjänsten så för att även trötta ut våra armar lite fick vi order om att paddla en g-båt (motorbåt) 6 km. Det var ganska tungt faktiskt, för innan vi visste ordet av var vi ganska långt från land och det var motström, men efter ett antal timmar kom vi äntligen fram och fick den glada nyheten att det inte fanns något vatten att tillgå och att vi skulle ut och orientera.
Vid det här laget var man ganska trött efter ett antal eldöverfall, sömnlösa nätter, psykisk belastning och vätskebrist, men att ge upp fanns det inte en tanke på. Vi skulle klara det!
Det hade hunnit bli onsdag och orienteringen fick maximalt ta två och en halv timme, så det var bara att sätta full fart och hoppas att vi inte gjorde samma misstag som första dagen (orienterade fel), eftersom vi då skulle få göra om orienteringen fast med en annorlunda bana. Orienteringen skulle genomföras stridsparsvis och jag och 234 P satte fart och klarade oss upp till återsamlingspunkten med fem minuter till godo. För första gången under de tre senaste dygnen fick vi nu vänta på att de andra skulle komma fram. Vi var fantastiskt trötta, men var fortfarande mycket väl medvetna om att vi inte fick slappna av, utan bara koncentrera oss på att klara av det. Pausen som varade i kanske en och en halv timme medförde att vi kunde hämta andan lite, men sedan var det full fart igen.
Vi fick order om att hela plutonen skulle upp på en höjd och sätta upp en bas med skyttevärn och knäppetält (bråttom, bråttom). Tälten skulle knäppas ihop och sättas upp stridsparvis, likaså skyttevärnen. Jag, 234 P och alla de andra i plutonen fick efter lite skyttevärnsövningar order om att rulla ut sovsäckarna i tältet och gå och lägga oss!
40 minuters oroligt väntande senare kom ordern vi väntat på: Uppställning! Nu var det återigen (det börjar bli tjatigt, jag vet) bråttom och vi fick order av fänrik L om att byta om till overall, ta på normalutrustningen och ställa upp igen. Fyra minuter senare stod vi återigen uppställda i nattmörkret och vi fick order om att på en kolonn följa fänrik L. Vi kom så småningom fram till ett fält på vilket det brann en eld kring vilken vår plutonchef och andra befäl satt och grillade korv och drack öl, medan vi fick gräva skyttevärn och sjunga lite trevliga sånger. Ibland blev det c-stridslarm och då var det bara att sätta på sig skyddsmasken och fortsätta med grävandet och sjungandet.
Under nattens lopp fick vi även lära oss ett nytt kommando:
Kommandot en öl färdiga
"På kommandot en öl färdiga kontrollerar man ölen, dvs ser efter så att de är av rätt sort (tre pinnar).
På kommandot aptera öppnar man ölen.
På kommandot en öl eld dricker man ölen.
Slut."
Till slut blev det gryning och vår plutonchef kapten D kom och frågade vad vi höll på med och efter att vi svarat sa han att vi borde inse faran med en massa värn på en äng. "Folk kan ju trilla i och slå halvt ihjäl sig. Fyll omedelbart igen dem." Sagt och gjort. En hel natts arbete förvandlades raskt till ingenting.
Nu var vi så trötta att utan ledning hade inte mycket blivit gjort. Efter att ha rivit basen samlades hela plutonen och fick order om fotvård och strumpbyte. Vår plutonchef (kapten D) gick runt och tittade på våra sargade fötter.
När alla var klara tog kapten D med oss ner till vattenbrynet. Uppställda på två led och med morgonsolen i ansiktet delade hela plutonen på en sexpack folköl. En klunk folköl har sällan smakat så gott som då. Vi visste att nu var det i allra värsta fall bara ett dygn kvar.
Väl tillbaka vid ryggsäckarna som vi inte hade med oss under vår "morgonöl" fick vi order om uppställning ute på vägen. Det var dags för kompani snabbmarsch. Hela kompaniet skulle snabbmarschera (småspringa I takt) 6 kilometer med all packning vi var och en hade med oss. I täten på varje pluton sprang ett befäl med plutonsflaggan och framför oss alla sprang ett befäl med kompaniets flagga.
Snabbmarschen gick ner till färjeläget och vi kunde för första gången på hela veckan åter se regementet. Vi fick stå och vänta i tio minuter på färjan och när den kom fick vi order om framåt marsch. Vi började gå, men täten gick inte på färjan, utan hade fått order om att vända om och gå tillbaks in i skogen. Det är ganska psykande att vara så nära "hem" och sedan bara få vända. Vi fick order om att avvakta i terrängen på gruppvis ordergivning.
När vi kom för att ta emot nya order, fick vi den så hett efterlängtade: Den gröna baskern med neptuns treudd att sy dit!
Att väldigt utmattad i hela kroppen få stå i östersjöns vattenbryn tillsammans med sina kamrater, som man upplevt så mycket tillsammans med och försöka få ett "schysst stuk" på sin nya och välförtjänta kustjägarbasker är en fantastisk skön känsla som inte går att beskriva utan måste upplevas.
Resten av torsdagen ägnades åt vård av materiel och oss själva. På fredagen skulle den officiella baskerceremonin hållas, tillfället då vi som klarat utbildningskontrollen officiellt skulle bli kustjägare med rätt att bära den gröna baskern med neptuns treudd.
Baskerceremonin hölls vid nedre verket och det kommando vi väntat på sedan vi en gång i tiden mönstrade kom till slut: "Mössa av, basker på."
En lång tid av hårt och målmedvetet arbete hade lönat sig och den dagen, den 20 maj 1994, är en dag jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever.
Jan Pola KJ-94